SM i friidrott i Västerås. Fredrik Lagerholm, volontären och extremidrottaren från Västerås, springer under SM 24 timmar i streck på ett Life Fitness-löpband. Fredriks mål är att samla in så mycket pengar som möjligt till förmån för utsatta barn. Fredrik jagar inte medaljer, han jagar timmar!
Läs Fredrik Lagerholms egna berättelse om timmarna på löpbandet:
"Jag fick en idé. Varför inte ställa upp ett löpband och testa hur länge man orkar springa, och samtidigt passa på att samla in lite pengar. Då öppnade sig en helt ny värld, full med tider och rekord. Allt från sex timmar upp till sex dagars löpning på rundbana och andra diverse rekord på löpband. Det hela är ganska enkelt vad beträffar regler. När väl klockan startar är tanken att tillryggalägga så lång sträcka man bara kan, och det är upp till dig att disponera tiden hur du vill. Längst vinner.
Jag är vad man kan kalla en rookie inom genren ultradistanslöpning. Har bara sprungit som längst tre mil, vilket inte kan kallas ultradistans. Visst har jag som bekant gjort upp mot 40 timmar i rörelse, men då har jag skiftat grenar. Att springa länge - hur kommer min kropp att reagera på det, kommer den hålla, orkar mina ben? Finns bara ett sätt och ta reda på det; snöra på skorna, ställa klockan och börja springa.
I närmare 30 graders värme, under SM i friidrott i Västerås var det dags. På ett Life Fitness-löpband, tillsammans med ett supportteam och ett antal bössor från Rädda barnen, började jag sakta löpa mot ovissheten.
Jag öppnade tempot på 7 km/h, och efter ett par timmar vred jag upp till 7,5 km/h. Det gick bra, och allt kändes fint. Ingen trötthet, jag åt i farten, pratade med både radio och TV samt Västmanlands Läns tidning (VLT). Mitt mål från början var att hamna runt 24 timmar. När allt kändes så bra, började jag sakta skruva upp mina mål, och 48 timmar började kännas rimligt. Sakta kom kroppens signaler om att, nu Fredrik, är det dags att lägga av. Trots att Carolina Klüft gjorde en dans framför löpbandet, trots alla människor som kom förbi och hejade på, kom tröttheten. 23.30 kom första vågen. Jag är van, jag har gjort det förut, kämpat mig igenom sömnens ivriga bundsförvanter. Men den här gången tycktes det aldrig ta slut. Tappade stundtals talförmågan och kommunicerade med hjälp av lappar med supporten. När jag sen började piggna till, kom första värken. Utsidan av knäet alarmerade om att något var fel. Successivt byttes jämna återkommande intervaller av värk ut mot konstant molande. Sakta började jag dra tillbaks mina mål, och var tillbaka på ruta 1. 24 timmar och 14 mil senare klev jag av.
Det blev ett dygn av lärdom. Efteråt var jag besviken, rädd för att det var något allvarligt med knäet. Jag fick hjälp av Pentti med personal. Ett isbad, lite tejp och kommentaren - "Det är inget fel på knäet", gjorde att jag kunde andas ut. Det visade sig att jag har någon form av rotation när jag springer och kommer nu att få hjälp med detta. 48 timmar kom som en blixt och försvann lika fort under natten, men när jag stod där i isbadet och lyssnade på kloka ord, kom de tillbaka. Och i skrivande stund är jag på jakt efter ett världsrekord, på just 48 timmar och 37 mil."
Håll utkik efter fler nyheter! Under året följer vi Fredrik och hans jakt på ett världsrekord. Alla pengar som samlas in går till förmån för utsatta barn.
![](img/pixel.gif"){kind=tracking}
